Gemensam front mot rasism och fascism

Texten är en av flera som kommer ligga till grund för Rött Forum 30-31 januari.

Som man skördar får man så. Sverigedemokraternas stryptag på svensk politik är ingen blixt från klar himmel. Ökande klyftor, massarbetslöshet och raserade välfärdssystem har sitt pris. I en kapitalistisk världsordning som bygger på ojämlikhet och exploatering av billig arbetskraft har nyliberalismen skärpt konkurrensen mellan människor. Främlingsfientliga och nationalistiska krafter utnyttjar otryggheten och rasistiska föreställningar när miljoner samtidigt drivs från sina av hem av krig, fattigdom och klimatförstöring.

Ett drygt halvsekel efter andra världskriget och Förintelsen trampar åter fascistiska och extremnationalistiska grupper på Europas gator. Som vägröjare verkar alltmer etablerade parlamentariska rasistpartier, som de svenska Sverigedemokraterna. De har i sin tur getts möjligheten av det politiska etablissemangets – såväl borgerlighetens som socialdemokratins – nedmontering av välfärdsstaten.

Sverigedemokraternas och andra rasistpartiers framgångar är uttryck för ett skifte och en polarisering.

Skiftet handlar om den nyliberala globaliseringens kristid och sammanbrott. Borta är 1990- och det tidiga 2000-talets triumftid som ersatts av finanskrascher och nyfattigdom i samhällen redan byggda på ojämlika maktstrukturer och rangordningar av människor.

Polarisering och klasskamp
Polariseringen rör de ökande motsättningarna mellan idéer och rörelser för allas lika rättigheter mot bakåtsträvande försök att försvara eller återupprätta klassamhällets gamla maktordningar och normer; från religiös fundamentalism och patriarkala förhållanden till återkomsten av herrskap och tjänstefolk. Parlamentariska rasistpartier och fascistiska grupper i Europa och här i Sverige utgör del av denna globala motreaktion.

Vi, arbetarrörelsen och den radikala vänstern, måste utgöra – och förstärka – den motsatta polen.

Inför reaktionärernas frammarsch – som svenska Sverigedemokraterna – upprepas nu oupphörligen budskapet om ”enighet över blockgränser” och alla ”anständiga partiers” samarbete.

Men kring vad? En orsak till rasisternas framgångar ligger just i den så kallade ”samling mot mitten” som övergett välfärdsstaten och full sysselsättning till förmån för privatiseringar och ökande klyftor. Arbetarrörelsen och vänstern måste istället bryta upp från knytningen till kapitalistiska lösningar och mobilisera för sitt eget samhällsalternativ. Kamp för den gemensamma välfärden, arbete åt alla och minskade sociala klyftor tillsammans med offensiv mot reaktionära idéer kan slå tillbaka rasismen.

Här förekommer idéer från vänsterhåll att tona ned antirasismen för att istället driva klassfrågor och välfärdskamp. Bara så, lyder motiveringen, kan arbetarväljare vinnas över från rasisternas sida och människor av olika etniska ursprung få gemensamma erfarenheter och ömsesidig förståelse.

Det är riktigt att sådan gemensam klasskamp utgör en skola mot rasistiska och reaktionära föreställningar och en väg för människor att göra sig av med fördomar och nedtryckande strukturer. Men för att denna gemensamma kraft ska utvecklas måste rasistiska och främlingsfientliga föreställningar och förhållanden i både samhället och de egna leden aktivt bekämpas.

Samhällskulturen i Europas och Nordamerikas industriländer bär prägel av sekels kolonialism och modern imperialism – det inverkar på hela befolkningars värdeskalor och synsätt liksom på människors materiella villkor så som arbetsmarknad, bostadsförhållanden, utbildningsmöjligheter och medborgerliga rättigheter för människor av olika härkomst. Kamp mot rasism är alltså även en materiell kamp, inte bara en idékamp.

Den inriktningen står i kontrast till en liberala antirasism som endast förhåller sig till idéer och attityder, nonchalerar klassförhållanden, demoniserar okunnighet och saknar intresse för gemensam arbetar- och välfärdskamp.

Självorganisering och massaktioner
I bygget av motpolen mot rasism och högerextremism krävs allt från motargument och upplysning till kollektiva aktioner där rörelsens hela uppfinningsrikedom kommer till användning. Linje 17 mot rasism, vända ryggenaktioner på skolor och arbetsplatser, blockader och förortsorganisering som Megafonen, Pantrarna, Alby inte till salu med flera, handlar både om att förstärka en samhällelig motkraft i vardagen och att förena dem som direkt drabbas av såväl den medvetna som den strukturella rasismen till växande självaktivitet. En ny ickerasistisk normalitet på arbetsplatser och i bostadsområden – erövringen av vardagen – är målsättningen.

Av särskild betydelse är breda massmobiliseringar som visar antirasismens kraft och ger deltagarna ökat självförtroende och medvetenhet om den gemensamma styrkan. Här har arbetarrörelsen och vänstern ett särskilt ansvar att utgöra kärna och ryggrad i mobiliseringarna, och att motverka att sådana massmanifestationer övertas eller utestänger ickesocialister. Avskyn och motståndet mot rasism, högerextremism och fascism innefattar långt fler människor än vänstern, de kan bidra till massmobiliseringar av lokalsamhället och erövringen av en ickerasistisk norm. Breda enhetsaktioner i gemensam front även med ickesocialistiska motståndare till rasism är nödvändiga. För att sådana ska komma till stånd måste medvetna val göras när det gäller plattformar, profilering, talare o dyl.

Självförsvar
En fråga för antirasismen och antifascismen handlar om våld och självförsvar. Socialister bekämpar det kontinuerliga våld som genom strukturell rasism drabbar minoriteter liksom det gatuvåld och öppna rasistattacker mot grupper och enskilda. Våldet tillhör fascismens, rasismens och klassamhällets värsta sidor.

Men vi får inte kapitulera inför det, ge upp eller lägga samhällets öden i händerna på polisiära myndigheter.

Det är arbetarrörelsens och vänsterns ansvar att bidra till att skydda sina aktiviteter och kamrater och försöka bidra till samhällets skydd åt dem som drabbas i vardagen. Ordningsvakter med förmåga att skydda våra möten, demonstrationer och andra verksamheter måste göras till självklarheter. Uppmärksamhet på hot, telefonkedjor och gemensam självhjälp mot gatuvåld är exempel på vardagssolidaritet som utvecklas på många håll. Här kan de antirasistiska och antifascistiska aktivister som lärt sig att möta attacker vara till stor hjälp och bidra till ökad trygghet. Förkastliga är dock metoder som oprovocerade våldsattacker mot grupper och enskilda, vandalisering och dödshot som motverkar sitt syfte, misskrediterar antirasismen och kan skada oskyldiga människor. Antirasismen behöver växande antal medvetna aktivister för att vinna samhället, inte marginalisering av modiga kämpar till isolerande våldsmiljöer.

Förbud
Att begära att polis och andra myndigheter tar sitt ansvar för att skydda människor mot våldsrasism är självklart. Men erfarenheten visar att sådant skydd sällan sker och att auktoritära och högerextrema tendenser gärna finner gehör inom statsmaktens repressiva organ.

Från vänster och antirasistisk sida kommer stundtals krav på statliga förbud mot rasistiska och fascistiska organisationer. Redan idag finns lagstiftning om hets mot folkgrupp som sällan utnyttjas trots öppen fascistisk agitation. Erfarenheten visar också att lagstiftning är lätt att ta sig förbi.

Huvudregeln för den antirasistiska och antifascistiska rörelsen bör därför vara att inte sätta sitt hopp till polisiära befogenheter, utan att lita till den egna vaksamma och mobiliserade samhällskraften.

Anmäl dig på Facebook-eventet: Rött Forum 2015

▶ ANTIRASISM. Gemensam front mot rasism och fascism. PDF för utskrift

rf ämne banners23

Annonser

3 tankar om “Gemensam front mot rasism och fascism

  1. Ping: Senaste nytt | Rött Forum

  2. Staten och kapitalet är de största rasisterna i Sverige och överalt. De små nazi-grupperna inklusive det halv-fascistiska Sverigedemokraterna är ett symptom och inte orsaken till fascismens frammarsch.

    En kort återblick på Europas historia visar att det är statens och kapitalets institutioner – egentligen den kapitalistiska krisen – som lyfter upp och ger städ till fascismen båda i Väst och Öst. Med det vill makthavarna berätta att de inte kan härska som på det gamla sättet. Man undviker i den sammanhangen naturligtvis att prata om kapitalismens begränsningar, noga med att inte beröra systemets finansiella kriser, bristen på investeringsvillig kapital eftersom profiten inte är hög nog, om den skärpte konkurrensen på världsmarknaden som sätter löner i ett land mot löner i andra, nation mot nation och folkgrupp mot folkgrupp. Och man är noga med att inte fokusera på alla kapitalistiska omgrupperingskrig som driver människor på flykt. Det är systemets offer man slår och sparkar på då som i dag.

    Skulle man i en sådan situation förhålla sig till höger-nationalistiska grupper, till partier med ett mer eller mindre fascistisk program eller till renodlade rasistparter med att kämpa på den gamla kapitalismens grund? En kamp mot fascism där också statliga institutioner kan ansluta sig – institutioner som är knuten till en stat som i andra sammanhang bedriver sociala nedskärningarna, en stat som gäspar till segregeringen i samhället och diskrimineringen på arbetsmarknaden, stödjer eller samarbetar militärt med krigförande stater och som själv ställer upp till försvar till fascistiska grupper som demonstrerar på gator och torg precis som på 1930-talet?

    Om man tror att kampen mot fascismen börjar med en nationell enhetsfront mellan stat, kapital och arbete så har man inte förstått någonting. Det handlar heller inte om en strategi att till varje pris stoppa alla fascistgrupper som vill demonstrera eller genomföra möten på gator och torg. Det är taktisk baserat på tid, plats och den politiska situationen. Varför ska man lägga ned ett gigantiskt arbete med att leta rätt på vart grupp A, B eller C håller på med när den politiska kampen står och faller med en klassmedvetenhet som bara kan växa genom konfrontation med staten och kapitalet? Det är just precis där man ska ge sitt stöd och det är där anti-fascismen börjar eftersom vanliga människor lär och känna varandra i handling och inte genom förmaningar från de redan invigda.

    Det måste vara uppenbart för alla att kampen mot fascismen handlar om att stödja vanliga människors kamp överalt. Det måste ske från botten och inte från toppen och ned där grupper kommer in utifrån för att ‘leda’ alla andra.

    Att blott säga kampen mot rasismen ska prioritera klassfrågor är endast ett litet steg på vägen. Frågan är vad det betyder i praktiken, speciellt i en situation där klasskampen är lågt utvecklat och det som kallar sig fackföreningsrörelse i Europa är byråkratiserad och knuten till staten och kapitalet.

    Tills nu har det som kallar sig en anti-fascistisk rörelse tyckt att kampen mot rasismen ska ske i samarbete med staten och den liberala fraktionen av kapitalet. Därför tackar man ‘ja’ till finansiellt stöd från staten och säger med det att ‘staten är en allierad’.

    *

    Är det inte dags att lära av en historia som bland annat berättar att den ”demokratiska” kapitalistiska Weimar-republikens institutioner i Tyskland försvarade SA-truppernas terror, i januari 1933 utnämnde Hitler till rikskansler och sedan lydde varje vink till en diktatur som i den provisoriska tyska riksdagen våren 1933 fick stöd från borgerliga partier till fyra år med undantagstillstånder? Något av det sista som den socialdemokratiska partigruppen gjorde i den provisoriska tyska riksdagen var att rösta för Hitlers militärbudget eftersom man trodde att det skulle blidka fascismen.

    Eller vad med den så-kallade ”demokratiske” staten i Sverige som under andra världskriget gav dold ekonomiskt, industriellt och en del militärt stöd till Nazi-Tyskland i allians med kapital i det egna och andra länder? Boken ”Affärer till varje Pris” säger det mesta om vilka klassintressen som döljer sig bakom staten.

    Är det inte också så att det som kallar sig ”demokratier” – dockteaterdemokratier kan man säga – har beväpnat och stödd fruktansvärda diktaturstater i utvecklingsländer både före och efter Hitler-Stalin?

    Visar inte allt detta att en paroll mot fascismen som manar till ‘försvar för statens demokratiska institutioner’ blott är att leda kampen in under statens politiska kontroll och därmed till ett nytt historiskt nederlag med en ny period av internationell kapitalackumulation på graven till millioner mördade människor? En del av överklassens omgrupperingskrig pågår for fullt i Syria och Irak. Det pågår i Ukraina och ingen av överklassens fraktioner förtjänar befolkningens stöd.

    *

    I Grekland har det vänster-reformistiska partiet Syriza fått stora framgångar i valet i januari 2015. Partiet förvaltar det med att ingå politisk samarbete med ett högerparti. Man stödjer folkliga möten och demonstrationer, men inte nya folkliga rådsinstitutioner som utmanar den gamla klass-staten. Man är mot kriser och nedskärningar, men man har inget program för att de anställda ska driva de kapitalistiska företagen från företag till företag, bransch till bransch och land till land. Man är mot ”imperialism” säger man, men accepterar EU och NATO.

    Anti-fascism är också klasskamp även om vanliga människor i dagens Europa måste börja med att förstå att organisera sig oberoende av stat, kapital och politiska partier.

    Björn-Olav Kvidal,
    Stockholm
    http://www.bevegelsen.no/forumet/view.php3?site=bevegelsen&bn=bevegelsen_aentforum&key=1199980722

    Gilla

  3. Ping: Senaste nytt | Rött Forum

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s